Märklig dubbelstandard
I SVT:s program Striptease fick museichefen Majvor Östergren frågan: VARFÖR hon i juni 1999 polisanmält auktionsutbjudandet av bl.a. en "silverskatt" (9,8 gram, utrop 200 kr). Östergren svarar då: "Därför att man helt enkelt konstaterade i auktionskatalogen att det var jordfynd från Gotland". Hon påstår också att det är "enligt lag förbjudet att sälja den här typen av föremål". Att det i nämnda katalog står "ENLIGT UPPGIFT funna på Gotland" tar museichefen alltså som ett bevis på att så är fallet. Att Östergren INTE har synpunkter på utropet innan med beskrivningen "Enligt uppgift funnen i Bohuslän" kan ju verka en aning ologiskt. Köpare till detta objekt var f.ö. ett statligt museum - som kan lagstiftningen! Den lagstiftning som gäller både på Gotland och i övriga Sverige! När den konkurrerande auktionsfirman i Stockholm skriver "troligen funna på Gotland" exv. om ett par silverdenarer, föranleder detta INTE Majvor Östergren att göra en polisanmälan. Man kan fråga sig varför? Varför behandlar Östergren två handlare så olika? Polisanmälan och mediakampanj gentemot den ene och total tystnad gentemot den andre. Varför denna inkonsekvens? Vad har Östergren för motiv? Inte heller när stockholmsfirman nyligen sålde en drygt tusen år gammal och sannolikt unik gotländsk smyckesbrakteat av guld för facila 310.000 kr reagerar Östergren. Dylika gotländska kulturskatter är enligt henne tydligen helt okej att sälja. Detta dessutom trots att provenienser helt saknas och att det unika smycket har en "historia" som börjar först 1977. En märklig omständighet är att det är just detta år som arkeologernas s.k. "skattfynd-projekt" på Gotland startade. Syftet med detta projekt var enligt Majvor Östergrens kollega Jonas Ström "att med hjälp av metallsökare lokalisera äldre skattfyndplatser i åkermark". I Majvor Östergrens egen artikel "Metalldetektorn i praktiskt bruk" får vi inte bara veta att museichefen själv besitter stora kunskaper om metallsökning, utan också att hon redan våren 1976 inlett det arbete som året därpå ledde fram till det s.k. skattfyndprojektet på Gotland. I nämnda artikel kan man också läsa om de förhistoriska föremål som "blivit kvar på gårdarna" (märklig formulering) och att dessa, vad vi förstår, skulle "fotograferas och registreras" - men tydligen inte beslagtas? Det finns flera konstiga och ologiska resonemang i denna artikel. Kontentan verkar vara att det är bara turister som hittar mynt på gotländska åkrar - aldrig bönder och naturligtvis aldrig arkeologer. En både pikant och uppseendeväckande omständighet i samband med Östergrens "skattfyndprojekt" är att storsamlaren Gunnar Ekströms donation ligger bakom finansieringen och att ägaren till auktionsfirman i Stockholm sitter i styrelsen för den stiftelse som beviljar dessa pengar.

Arkeologkompisen
I Gotlands Allehanda den 19 juli 1999 finns ett stort uppslag om en nyfunnen silverskatt på Gotland. Under rubriken "Det här är drömmen för alla arkeologer" hittar vi bl.a. en bild på Majvor Östergrens gode vän f.d. mynthandlaren i Stockholm, Kenneth Jonsson, sittande i en utgrävningsgrop. På bilden bredvid poserar museichefen med en silvertråd. Östergren och Jonsson är sedan lång tid tillbaka mycket goda vänner och har alltsedan studietiden skrivit en rad artiklar tillsammans. Kenneth Jonsson har nu slutat hos mynthandeln i Stockholm även om han "hjälper till" ibland i samband med auktionerna. Idag titulerar sin Jonsson "professor i numismatik" - vilket han är ensam om i Sverige. Detta är en s.k. "privatprofessur" som är lokaliserad till Stockholms universitet där numismatik ingår i arkeologiutbildningen. Professuren finansieras av Gunnar Ekströms stiftelse för numismatisk forskning. Storsamlarens donation - ni vet. Det kan vara bra att ha samlare - ibland ...
Till DN den 18 juni 1999 säger Kenneth Jonsson att det finns ett internationellt nätverk av museifolk som "bevakar" europeiska mynthandlares listor och auktioner. Jonsson meddelar också att han själv letar efter "annorlunda" mynt på marknaden. Vad "annorlunda" betyder mer konkret framgår ej. Om detta t.ex. inkluderar slitna romerska silverdenarer med expertutlåtandet "troligen funna på Gotland" (sålda i Stockholm 1996) eller en vikingatida silverplants (myntämne) såld vid samma tillfälle - är tydligen upp till Jonsson att avgöra? Frågan om man kan kalla t.ex. en Olof Skötkonung-penning med proveniensen "funnen i Palmerska trädgården, Sigtuna" (såld för 13.500 kr i Stockholm 1995 - statens inlösen = 3 kr) för "annorlunda" är naturligtvis lika berättigad som frågan om en tusenårig unik gotländsk smyckesbrakteat kan betraktas som "annorlunda" (såld i Stockholm 1999 för 310.000 kr - inlösen = 1.200 kr). Eller hur är det med ett par ofattbart vackra "historielösa" gulddukater från 1600-talet. Är dessa misstänkt lika de som hittades på Regalskeppet Kronan - eller är de kanske inte alls "annorlunda"? (sålda i Stockholm 1999 för 50.000 kr/st.). En annan omständighet som kanske skulle kunna tyckas vara en aning "annorlunda" är det faktum att en enda mynthandlare säljer drygt 95% av alla "vikingamynt" som omsätts i Sverige. Detta är helt unikt och ett dylik monopol förekommer inte beträffande något annat samlarområde inom numismatiken. Att denna auktionsfirma är lokaliserad i Stockholm, är Kenneth Jonssons f.d. arbetsgivare och har sålt samtliga ovannämnda mynt är naturligtvis en tillfällighet? Men frågan är om det är riktigt att professor Jonsson skall sitta och avgöra vad som är "säljbart" och inte. Hur objektiv är han egentligen? Vi har lagar i Sverige, så låt oss i första hand använda dessa. En etisk debatt om museer, arkeologer och antik-/mynthandlare är emellertid mycket välkommen och SVT:s Striptease har utan tvekan satt igång en sådan. Att det finns rötägg inom alla branscher är inte alls märkligt. Deras agerande går ju tyvärr också ut över alla seriösa aktörer inom dessa gebit, som därför har en skyldighet att debattera och fördöma dubbelmoral och bristande etik.