Överfulla museer - med dålig dokumentation
I det utmärkta TV-programmet NOVA kunde vi den 28 februari höra att Lunds universitets zoologiska avdelning har så mycket material att man inte har möjligheter att bevara det på ett riktigt sätt. Risken är därför stor att donerade föremål helt enkelt ligger och förstörs i en dålig miljö. Nu vill man skänka bort delar av samlingen till Zoologiska museet i Köpenhamn som har bättre resurser. Men se det går inte. Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm protesterar. På vinden på samma museum får vi se hur man på måfå tar upp en packe insamlade växter från Brasilien - donerade 1916 (sic!). - Här kan finns opublicerade arter, säger man - men ingen har någonsin tittat på dem.
I Göteborg ville ju eldsjälarna bakom projektet med Ostindiefararen Götheborg sälja porslinsskärvor till turister för en femma eller en tia stycket. Museerna ville ju inte ha dem. Och allt naturligtvis för att finansiera projektet. Men se de gick inte. - Bättre då att mala ner dem och kasta tillbaka dem i sjön, ansåg expertisen. Kulturarv får inte säljas - inte ens om detta kanske skulle bidra till ett större intresse för kulturen. - Nej, dumpa skiten - förlåt "kulturarvet" - i sjön.
Enligt NOVA är det generellt för alla gamla museer att inventarielistan växer sig för stor och att man därför inte kan ta vara på allt man har. Man måste gallra. Men vad skall man gallra ut? Detta är tydligen den stora frågan för många museichefer. En nog så delikat sak. Myntsamlare ställer sig kanske frågan varför museerna ligger på hundratusentals "likadana" mynt? Och visst, när dokumentationen är gjord är de ju på sätt och vis "vetenskapligt värdelösa". Såvida inte framtida forskare kan läsa ut saker ifrån dem som dagens inte kan.
Många museer har alltså inte resurser att ens förvara, än mindre visa, "svenska folkets egendom". Man har dessutom ofta mycket dåliga säkerhetsrutiner för att inte tala om dokumentationen som i många fall är obefintlig - ett stort problem när det då och då försvinner saker från våra museer.

Museistölder
I SvD den 12 juli 1999 kunde vi läsa om de unika guldringarna som stulits från Fornsalen i Visby. Till tidningen säger museichefen Majvor Östergren att stölderna begåtts under dagtid, men hon vill inte berätta exakt vilka föremål som stulits. Hon vill först "förvissa sig om att föremålen inte städats bort av misstag av någon av museets antikvarier". Jodå, "städats bort" var formuleringen. Utrymme för självkritik? Nja, enklare då att skylla allt elände på samlare och "utomstående" handlare. Den kanske största museistölden i Sverige någonsin inträffande också på Gotlands Fornsal. 1986 försvann den fantastiska s.k. Havorringen (ovan) - en keltisk halsring av massivt guld (800 gram!) - under mystiska omständigheter från museet. Vad marknads-/försäkringsvärdet är på ett dylikt praktföremål är naturligtvis svårt att uppskatta - men siffran minst 10 miljoner har nämnts. Det har märkligt nog inte hörts mycket om denna stöld i media, men polisutredningen av detta fall måste ju vara fullkomligt gigantisk med tanke på vilka resurser visbypolisen avsätter för vissa andra ärenden.
I mitten av 1980-talet uppdagades en ganska omfattande museistöld i Lindesberg. En stor samling medeltidsmynt hade försvunnit. Museet hade ingen som helst dokumentation (om man undantar en teckning över utställningshallen) och ingen trodde väl därför att saken skulle gå att lösa. Nu var det emellertid så att det i Örebro fanns en mycket skicklig mynthandlare som fick uppdraget att m.h.a. kvarsittande nålar på utställningstavlorna rekonstruera samlingen. Ett hopplöst jobb egentligen, men mynthandlaren lyckades göra en ganska bra förteckning. Denna publicerades i myntsamlarnas tidning Mynt Magasinet och hade kanske inte väckt så stort uppseende om man inte samtidigt publicerat en bild av ett plåtmynt som stulits från ett litet hembygdsmuseum i Säter. Tack vare detta foto kunde undertecknad fastslå att just denna plåt (stämplarna sitter aldrig exakt i samma riktning) var inlämnad till myntauktion. Fram och kolla vem som lämnat in den och visst, samma person hade lämnat in medeltidsmynt som till stor del överensstämde med kollegans rekonstruktion. Den stora stölden klarades alltså upp tack vare det lilla hembygdsmuseets foto (på ett enda mynt) och två vakna mynthandlare. Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt. Det är först när olyckan skett som "spekulationerna" sätter igång och man börjar spana efter "annorlunda" mynt etc. på marknaden.

Göteborgs-Posten PO-anmäls!
I kölvattnet av Striptease-redaktionens TV-program "I gravplundrarnas spår" om utsmuggling av kulturskatter från fattiga länder i Sydamerika och Asien via internationella handlare till svenska museer, har Göteborgs-Posten som enda tidning publicerat en serie artiklar om påstådda plundringar i Vittene utanför Trollhättan. Det var i Vittene som man 1995 hittade en stor guldskatt (nästan 2 kg) bestående av fem hopknycklade ringar. Allt detta är väl gott och väl, men när Göteborgs-Posten (Krister Svahn) medvetet blandar ihop kriminell skattplundring med mynthandeln i allmänhet och den göteborgske mynthandlaren som arrangerar internetauktioner i synnerhet, under den rent lögnaktiga rubriken "Mynthandlare sålde fornfynd" klampar man definitivt över anständighetens gräns. Artiklarna är placerade precis intill varandra och för läsaren upplevs den sistnämnda som en fortsättning på, eller t.o.m. del av, artikeln "Utgrävning i Vittene plundras". Detta är enligt Göteborgs-Posten "en ren tillfällighet". Att båda har Krister Svahn som författare och Majvor Östergren som källa - är tydligen också en tillfällighet. Likaså att ord som t.ex. fornfynd, plundring, bronsspänne, Gotland och antik-/mynthandlare används i båda artiklarna. På frågan hur han tror att detta uppfattas blir Svahn först helt tyst i telefonen, sedan säger han: - Nej, artiklarna har ingen koppling till varandra.
Göteborgs-Postens ensidiga nidartikel avslutas med orden "GP har inte lyckats nå mynthandlaren för en kommentar". Kanske borde GP införa någon slags internutbildning för sina "journalister" där funktionen av telefon, telefonsvarare, fax, e-post och brev avhandlas? Behovet verkar finnas! När vi efter publiceringen pratar med GP:s Svahn säger han att han är "nästan säker på att han lämnat ett meddelande på vår telefonsvarare", något som han bevisligen aldrig gjort. Den lögnaktiga rubriken vill han först inte kännas vid och skyller på rubriksättaren. Vi påpekar att hans namn står under artikeln och undrar om han står för rubriken? Svahn tvekar då och säger att den blev "olyckligt formulerad" (tre ord ...?). Så du står alltså INTE för rubriken? Efter ett hattande fram och tillbaka, bestämmer sig GP:s Svahn till slut för att stå för rubriken - "med reservation för att den blev olyckligt formulerad".
Dagen efter första artikeln publicerar GP:s Svahn en ny artikel: "Svårt sätta dit sakletare". Där avbildar man artikeln från den 3 mars 2000, där det återigen står: "Utgrävning i Vittene plundras - Mynthandlare sålde fornfynd" (det enda läsbara). Vi skickar naturligtvis ett dementikrav till Göteborgs-Postens ansvarige utgivare, Peter Hjörne, med en punktlista på rena sakfel. Hjörne vill inte ta i saken själv, utan delegerar ärendet till stf. ansvarig utgivare, Kenth Andreasson, som visar sig kunna det där med e-post alldeles utmärkt. Kanske kan han hjälpa Svahn med någon kvällskurs? Problemet är bara att Andreasson har precis lika svårt som Svahn att förstå våra synpunkter eller erkänna att GP skulle kunna göra fel. Den 7 mars publiceras ännu en artikel/notis där man för tredje gången kan läsa "Utgrävning i Vittene plundras - Mynthandlare sålde fornfynd". Detta är enligt GP att betrakta som en "dementi". Vi ser det som ytterligare ett påhopp. Att Göteborgs-Posten inte vet vad man sysslar med framgår ju med all önskvärd tydlighet av det faktum att man i sin s.k. "dementi" av artikeln "Mynthandlare sålde fornfynd" avbildar artikeln "Utgrävning i Vittene plundras". Artiklar som enligt GP inte har något som helst koppling till varandra. I detta senaste (osignerade) alster tas bara en av våra sju anmärkningar upp. På ett retoriskt sätt talar GP tre gånger(!) om att "mynthandlaren i Göteborg anser sig inte ha begått något fel". Rubriken på eländet är "Handlare kräver beslag i retur". Sista meningen lyder: "Handlarens begäran om att få tillbaka föremålen för att kunna leverera dem till väntande köpare kommer enligt Lars-Erik Jakobsson (skall vara Lars-Eric Jacobsson - red. anm.) inte att tillgodoses". Detta skulle med andra ord antingen betyda att a) undersökningen är avslutad, åtal har väckts och dom i målet har fallit eller b) att polisen föregriper rättvisan. Därför kollar vi naturligtvis med Lars-Eric Jacobsson på Polismyndigheten Gotland om han är rätt citerad. Svaret blir föga förvånande att citatet är fel och att detta är "journalisens egna ord". Beslaget kan av lätt insedda skäl inte hävas förrän förundersökningen är klar - och det är den inte. Jacobsson är också noga med att påpeka att det är biträdande chefsåklagare Sven Modin som avgör saken och ingen annan. Ett påpekande han även framfört till journalisten - men tydligen för döva öron. Och det är ju bara att konstatera - man kan inte tvinga någon att förstå, speciellt om viljan att försöka förstå totalt saknas. Så därför anmäler vi nu Göteborgs-Posten till Pressombudsmannen (PO) så får vi höra vad han tycker om saken.

För den som vill jämföra ovannämnda med "GP:s etiska regler" kan vi rekommendera följande länk: http://www.gp.se/information/ansvarigutgivare/etiskareglergp.html

Ulf Ottosson